Hamnade i drömjobber

När farmaceuten Anna Ake kom till Åland i oktober 2016 för att jobba som avdelningsfarmaceut på centralsjukhuset i tre månader, var det mörkt och blött ute. Många förundrade sig över hennes val och särskilt över hur hon skulle trivas långt ifrån fastlandet.

– Jag var då vikarie för en apotekare och hade en intressant chefsposition. Det att jag vågade säga upp mig och ta mig an utmaningen säger säkert mycket om min natur. Nu har jag mitt drömjobb, där jag självständigt kan planera och genomföra mitt arbete i en multiprofessionell miljö. Jag har inte en sekund ångrat att jag kom hit och blev kvar. Det här var en risk som var värd att ta. Jag trivs utmärkt här och är tacksam för både mitt arbete och mina nya vänner. Inget av dom kan tas för givet, säger Ake.

Några månader med att uppdatera sjukhusets farmakoterapiplan och bedöma läkemedelsavvikelser blev först till ett år. I det skedet köpte Ake ett hus efter en halvtimmes övervägande. Våren 2019 blev uppdraget en tjänst och i september 2021 kunde Ake starta avdelningsfarmacin på inre medicin och kirurgiska avdelningen.

– Jag hoppas att man här och även på andra sjukhus förstår att vi inte längre klarar oss utan en avdelningsfarmaci. Ju mer jag har satt mig in i patienternas läkemedelsfrågor, desto bättre har åtminstone jag insett hur viktig den är.

Har lärt sig genom arbete

För Ake var farmacin inte heller resultatet av långa funderingar, snarare en tillfällighet. Hon skrattar och säger att hon knappt hade varit till ett apotek när hon inledde studierna vid Åbo Akademi.

– Som bransch är farmacin på det viset speciell att få ungdomar medvetet siktar på eller drömmer om den. Genom arbetet öppnades en helt annan värld för mig och branschen har helt överträffat mina förväntningar.

Ake utexaminerades som farmaceut 1986. Hon minns hur utbildningen på den tiden riktade in sig på arbetet vid ett öppenvårdsapotek och där jobbade hon själv också i flera år. Sedan dess har både utbildningen och branschen som helhet genomgått stora förändringar.

– Mina studier innehöll mycket kemi och tillverkning av läkemedel. Däremot fanns det inga kurser till exempel om sjukhusfarmaci. Arbetet på apoteket skilde sig också enormt från hur det är idag. På den tiden var det bara läkare som fick ge ut läkemedelsinformation, men på apoteken var det förbjudet. Den nuvarande personliga integriteten gällde inte på den tiden då kunden kallades till disken med namn och läkemedlen stod framme och var fullt synliga för alla.

Apoteken var som Alko-butikerna förr, det fanns ingen självbetjäning och alternativen var få. Om det är något Ake saknar från förr, så är det tillverkningen av läkemedel.

– Jag har själv tillverkat många läkemedel, både tabletter och hostmediciner. Idag är dokumentationen och testningen så noggranna att apoteken har lagt ut läkemedelstillverkningen. Jag tycker att det är synd, för där försvinner en del av den egna yrkesskickligheten. Däremot lägger öppenvårdsapoteken nuförtiden allt mer tid på att ge läkemedelsinformation och reda ut FPA:s ersättningar.

Ake tackar Finlands Farmaciförbund för deras arbete för att man i större utsträckning ska utnyttja kompetensen både i öppenvårdsapotek och i sjukhusmiljön.
– Det är särskilt viktigt att bedömningen av läkemedelsbehandling redan är en del av utbildningen, betonar hon.

Modell för kontinuerlig utveckling

År 2009 erhöll Anne Ake en specialistkompetens i helhetsbedömningen av läkemedelsbehandling (LHKA). Utbildningen har öppnat många nya dörrar för henne. Hon är för tillfället den enda farmaceuten med den här kompetensen på Åland. Här stöter vi på ett problem som hon anser inte beaktas tillräckligt i tvåspråkiga Finland.

– Det finns många regioner i Finland, särskilt på västkusten, där huvudspråket är svenska. Den grundläggande farmaceututbildningen kan genomföras på svenska, men efter det är det svårt att vidareutbilda sig på det andra modersmålet. Vidareutbildningen, som till exempel erhållandet av LHKA-kvalifikationer, gallrar bort svenskspråkiga farmaceuter eftersom största delen av utbildningsmaterialet ska produceras på finska. Det är förståeligt att utbildningarna inte kan genomföras varje år, men det vore viktigt att de åtminstone ordnades då och då.

Ake har själv haft nytta av tvåspråkigheten. Hon har redan under flera år hållit läkemedelsutbildningar för vårdstuderande. På Åland har hon till exempel utbildat hela vårdpersonalen.

– Som barn och även när jag studerade avskydde jag att uppträda. Jag har övervunnit mig själv och nu njuter jag riktigt av det. När det gäller innehållet i utbildningarna, så använder jag aldrig samma material två gånger eftersom branschen utvecklas så snabbt. Det är nästan ett heltidsjobb för mig att hålla mig uppdaterad.

Det är också viktigt för Ake själv att kontinuerligt utveckla sig. För närvarande genomför hon på fritiden en expertutbildning inom geriatrisk farmakologi. Arbetsgivaren har godkänt och ersätter utbildningen.

– Jag har så otålig till min natur, att jag hela tiden måste ha något nytt på gång för att inte bli uttråkad, avslöjar hon.

Utnämningen Årets farmaceut är ett tecken på att Ake har gjort rätt val.

– Det här känns bra. I 35 år har jag gjort mitt jobb så bra som möjligt, varit involverad i många projekt och vågat anta utmaningar. Jag vill genom mitt eget exempel uppmuntra mina kolleger att prova nya saker och utmana sig själva.

Fungerar ofta som tolk

I sitt nuvarande jobb som avdelningsfarmaceut omfattar Akes arbetsuppgifter allt som har med läkemedel att göra.

– Jag är särskilt stolt och entusiastisk över ett projekt med äldre människor. Jag gör en helhetsbedömning av läkemedelsbehandlingen och en skriftlig rapport till patientsystemet om personer över 75 år som läggs in på sjukhus efter att dom ramlat. Genom att till exempel specificera och övervaka blodtrycksmedicineringen försöker vi se till att ingen skulle ramla.

Ake har märkt att läkemedelsbehandlingen utgör en stor del av sjukhusvården. Hon jämställer den med vikten av en gemensam förståelse.

– På sjukhuset kan man se att farmaceuterna och sjukskötarna talar olika språk. Det här leder i sin tur lätt till missförstånd. I mitt eget arbete på ett litet sjukhus pratar jag mycket med översköterskorna och gradvis har mitt arbete blivit mer synligt. Jag får också arbeta inom specialiserad sjukvård och lär mig ständigt mer.

Under det senaste året har Ake på läkarnas begäran också deltagit i hemsjukvårdens besök.

– En läkare, sjuksköterska och jag deltar i rundan. Under dessa besök har jag lagt märke till de enorma fördelarna med multiprofessionellt samarbete. I sista hand är det alltid patienten som har mest nytta av detta, betonar hon.

På gångavstånd från arbetsplatsen ligger Akes hem, huset som hon köpte på stundens ingivelse. Hon kan se havet från köksfönstret.

– Jag kommer från Korpo, från ön Utö. Det flödar mer salt i mina ådror än blod. Här blir jag kvar och det är allt jag önskar.